Alle fonti hos Fojo – om ett föredrag för journalister

Förra torsdagen höll jag ett föredrag på en temakväll om desinformation, anordnad i Malmö av Medieinstitutet Fojo, med sydsvenska journalister i publiken. Det var ett spännande sammanhang, eftersom vår huvudsakliga målgrupp i dessa ämnen hittills främst har varit lärare m.m. i skolvärlden.

Första blocket av föredraget var en, för oss ganska typisk, översikt över problemområdet. Jag gick in på de nya typerna av (digital) källkritik som är angelägna, och olika sätt att analysera utmaningarna från våra medie- och informationsekologier så som de utvecklats med sociala medier osv. Som vanligt lade jag viss betoning på First Drafts analytiska ansats med ”Information disorder”, på definitionen av ”horisontell propaganda”, på behovet av ordentliga klassificeringar av olika typer av misinformation etc, och på olika metoder för att sprida mis/desinformation och manipulera informationsströmmar och läsare/användare. Viktigt att understryka är hur även nyhetsmedier och journalister alltmer manipuleras med olika medel, inte minst genom hur informationsströmmar nu länkas samman på olika nivåer. Perspektivet vidgades med överblickar kring hur kritiskt tänkande kan definieras och stödjas, och resonemang kring vetenskaplig/statistik/data-kunnighet (literacy) respektive analytisk förmåga kring argumentation/retorik/bildanalys m.m. Kognitiva aspekter (bias osv) är en viktig variabel som vi också brukar lyfta fram. Uppmärksamhetsekonomins mekanismer belystes med en del exempel.

Det nya var att jag därefter fick fördjupa mig i perspektiven kring journalistiken, och relationen mellan nyhetskonsument och nyhetsmedier. Inte minst i ljuset av hur de traditionella nyhetsmediernas kommit att blandas upp med alla andra typer av material som snurrar runt i den digitala världen, ofta inte helt lätta att urskilja från varandra. Vi fick anledning att titta närmare på några ndersökningar från Reuters Institute for the Study of Journalism, som bl.a. visar på de svårigheter läsare/användare har att skilja ut nyhetsaktörer, ”brands”, som de möter på sociala medier, och hur en allmän skepsis mot nyhetsmedier brett ut sig i många länder. Orsakerna till detta bör diskuteras noga, en viktig iakttagelse är att många människors förståelse av termen ”fake news” är bred och gärna inkluderar inslag från egentliga nyhetsmedier, som gör situationen mer komplex. Dit räknar man alltså gärna även sådant som missledande rubriker, annonser och sponsrat innehåll, kraftigt vinklad eller ytlig journalistik m.m. Vi vet också att många fortfarande idag, trots en del åtgärder, har svårt att skilja olika genrer åt på nyhetssajter – nyheter, krönikor, opinionsmaterial osv, vilket riskerar spä på misstron mot nyhetsmedierna. Resultaten kan tolkas som att folk faktiskt önskar kvalitativ och balanserad journalistik, men har svårt att finna den eller urskilja den. För en svensk kontext tittade vi även på SOM-institutets undersökningar kring förtroende för nyhetsmedier över längre tid, och det bör påpekas att läget knappast är så dystert som en del vill göra gällande. Förtroendenivån för olika nyhetsmedier har visserligen sjunkit men inte särskilt mycket under sista decennierna, och en del aktörer som public service ligger faktiskt ganska högt. Däremot är det ganska tydligt att politiska ståndpunkter/tillhörighet, syn på samhällsutvecklingen i stort och utbildningsnivå ganska kraftigt påverkar hur man uppfattar nyhetsmediers tillförlitlighet, och det kan skilja sig åt ganska rejält mellan olika ämnesområden.

Hur bör nyhetsmedierna och journalistiken svara på de många utmaningar som finns? Detta är ett stort ämnesområde och jag valde att referera ett antal förslag som förekommer i den internationella debatten. Några utgångspunkter tog jag från UNESCOs rykande färska handbok om ”fake news” för journalistutbildningar, samt från en del forskning och pågående debatt av namn som danah boyd, George Lakoff, Damian Radcliffe, Amanda Ripley m.fl. Fokus ligger ofta på att journalistiken måste fokusera än mer på korrekthet, att inte ha för bråttom, att bl.a. grafiskt förtydliga skillnaderna mellan olika textgenrer (i synnerhet annonser/sponsrat innehåll och redaktionell text), att framhäva komplexitet, att stärka förtroendeaspekten genom transparens och samverkan med läsarna på olika vis, och använda sig av de kunskaper som finns för att undvika polariserande storytelling, underblåsande av läsares konfirmeringsbias och liknande. Vi tittade också närmare på den debatt som pågår i USA kring frågan om hur nyhetsmedier ska hantera det stora antalet problematiska påståenden från den nuvarande presidenten, och mer allmänt hur man på olika vis bör försöka undvika att ingå i spridning av språkbruk, påståenden, symboler osv som kommer från extrema grupper. En av flera utmaningar i det senare exemplet är att en del sådana markörer kan vara nya och obekanta för journalister, och därmed får funktionen av ”hundvissling”. En annan är att nyord, memer m.m. kan locka till sökningar på nätet som sedan riskerar leda läsare in i extrema miljöer, konspirationssajter osv när det finns litet eller ingen annan information att tillgå (”data void”).

Något jag funderar över är om journalistiken skulle kunna samverka mer med de många initiativ som under senare år växt fram ur människors oro för ”faktaresistens”, näthat, digital manipulation och liknande. Här har en imponerande kraft i civilsamhället börjat kanaliseras, med organisationer, nätverk och grupper som på nya sätt arbetar med folkupplysning, medborgarvetenskap, söka upp och motarbeta näthat/bedrägerier/”dark ads”/extrema annonser, kollektiva faktakollar och gräv med mera (en del exempel har Alle Fonti i sin länklista). Jag tror att detta är något som kommit för att stanna.

Avslutningsvis gjorde jag en kort djupdykning i den snabbt växande mängd verktyg och resurser som man kan använda sig av idag för att granska digitalt material. Det är ju ganska fantastiskt vad man kan göra, exempelvis undersöka varifrån en bild kommit, analysera metadata, granska konton på sociala medier, identifiera botar, kartlägga nätverk, undersöka trafik, se vilka som spridit en hashtagg och hur något blivit viralt, se hur sidor/konton förändrats över tid och så vidare. Detta är resurser som blir alltmer användarvänliga och borde vara bekanta för alla journalister, ja, för alla människor överhuvudtaget. Alla behöver inte kunna allt, men det vore utmärkt om de flesta visste lite grann om vad som faktiskt är möjligt att göra om man skulle behöva.

Mathias Cederholm