Digital källkritik i svenska skolan – tre rapporter, en del annat, och funderingar

Det har under senare tid kommit några högrelevanta svenska rapporter kring digital källkritik i skolan och angränsande ämnen. Flera av dem, och även en del annat spännande, togs upp på ett av spåren under Internetdagarna i november (”Skolan digitaliseras – vad lär sig eleverna?” eftermiddagen), där resultaten presenterades och en del frågor ventilerades.

Först togs Internetstiftelsens rapport ”Skolbarnen och internet 2018” upp. Där ges en översikt över skolbarns användning av nätet, sociala medier och liknande. Ämnet källkritik berörs, många ungdomar uppger att de fått undervisning i källkritik men den upplevs ofta som sporadisk, och verkar ha avtagit något från en peak 2017. I rapporten framhålls exempelvis en kommentar om att man ”talat mycket men inte övat”. Digital kompetens framträder ofta som ett ”sällan stoff”, vilket nog kan anses vara ett problem på sikt. Slutsatsen får sägas vara att utvecklingen av elevernas digitala kompetens ännu inte har blivit en integrerad del av skolans undervisning.

Därefter höll Lisa Molin ett intressant föredrag om ”Vems röst hörs och vems hörs inte? En fråga om kritik och agentskap”, utifrån sitt avhandlingsprojekt. Hon tog upp en hel del spännande kring critical literacy och literacy-praktiker, och betonade att digital kompetens inte enbart handlar om konsumtion av innehåll (att kritiskt förhålla sig till multimodala texter), utan förutsätter att man själv kan uttrycka sig med olika medier, använda sig av olika literacy-praktiker. Detta ingår i de förmågor en medborgare behöver för att kunna delta i det demokratiska samhället. Molin understryker att det kritiska förhållningssättet (punkt tre av fyra i kommentarmaterialet ”Få syn på digitaliseringen”) återkommande behöver kompletteras och samverka med de andra tre aspekterna på digital kompetens (Att förstå digitaliseringens påverkan på samhället; Att kunna använda och förstå digitala verktyg och medier; Att kunna lösa problem och omsätta idéer i handling). Att exempelvis förstå hur digitalt material kan manipuleras, spridas, bli viralt m.m. inbegriper flera av aspekterna och inte bara det strikt källkritiska (t.ex. tekniska aspekter, att förstå flöden och algoritmer, att förstå uppmärksamhetslogiker och -mekanismer, och följdfrågan – vad kan och bör jag göra?). Molin lyfte också fram den till synes enkla frågan om hur man ska lära sig att vara kritisk även mot det man sympatiserar med, vilket vi vet att barn (och även många vuxna) tycker är svårt.

Olof Sundin presenterade rapporten ”Sök- och källkritik i grundskolan”, en studie vid Lunds universitet, där man undersökt hur undervisningen i svenska och samhällsvetenskap ser ut i högstadiet. Fokus i rapporten ligger i hög grad på sökkritiska aspekter. Medan den klassiska källkritiken är ganska välbekant för lärarna och synlig i undervisningen, så förefaller de sökkritiska aspekterna ofta vara ”osynliga”, de framhålls sällan i undervisning och övningar. Informationssökning är ett ofta återkommande inslag men problematiseras för litet. Detta är aspekter som jag själv också tycker borde få mer utrymme, och man bör komma ihåg att när vi talar om digital sökkritik och informationssökning så är det ett ganska brett problemfält vi tittar på. Det handlar dels om att kunna söka på ett funktionellt vis, t.ex. att förstå hur termer och formuleringar styr sökresultaten. Även en smärre insikt i hur algoritmer på sökmotorer fungerar ger hjälp på vägen. Dels handlar det om att förstå sina informationsströmmar, angelägna frågor att ställa sig numera är ju ”varför kommer just denna information i mitt flöde? Varför kan det se annorlunda ut än i någon annans flöde?” En undervisning utifrån sådana infallsvinklar måste i högre grad utgå från hur det faktiskt ser ut i elevernas digitala värld, den behöver vara mer kontextualiserad, än den förefaller vara idag. Rapporten lyfter fram just avsaknaden av kontextualiserad källkritik och sökkritik.

Det gäller enligt min mening att förstå hur sociala medier fungerar och driver vissa saker, och samtidigt hur flödet påverkas av användarna själva. Man bör också ha viss kännedom om hur flöden, spridning, genomslag osv kan manipuleras på olika vis. Förvisso rör detta sig ofta om tekniska aspekter, men samtidigt får man inte glömma mer traditionella angreppssätt med frågor kring hur exempelvis det uppseendeväckande lättare väcker uppmärksamhet hos människor. Spelet mellan teknik, mänsklig kognition och exempelvis retorik, propaganda m.m. (även i bildform) är nog något som framtidens skolundervisning bör fokusera mer på.
Rapporten berör även frågan om källtillit. I ett samhälle där information blivit ett överflöd är det avgörande att kunna värdera given information, den sajt där den finns, den eventuella källan som lett användaren dit osv. Elever verkar inte sällan ha ganska rimliga bedömningar av resurser som NE och Wikipedia men ofta utgår de då från andras (bl.a. lärares) rekommendationer. Allmänt är det nog så att vi måste utveckla undervisningen i riktning mot att finna det man kan lita på och inte enbart fokusera på felsökande, som i sig, om det överdrivs, faktiskt kan leda till en misstro mot kunskapsanspråk överlag. I en vidare mening rör det sig om att ge eleverna en bättre förståelse för hur kunskap formas och hur tillit skapas, enligt Sundin. Han lyfte fram att en så enkel sak som en genomgång av vilket arbete som ligger bakom en gedigen Wikipedia-artikel kan ge viktiga inblickar i kunskapshantering och -bedömning.
Detta kan enligt min mening även appliceras i en mer vetenskapspedagogisk kontext. I och med att pseudovetenskapliga påståenden, svag forskning (t.ex. via ”rovdjurstidskrifter”) och liknande idag lätt får spridning är det viktigt att elever ges en inblick i hur forskningslägen upprättas och hur det vetenskapliga samtalet ser ut. Målet är att de ska kunna bedöma texters vetenskapliga anspråk även om de inte har den fulla ämneskompetensen i de enskilda fallen. Dessa förmågor kan ses som inslag i vetenskapskunnighet, science literacy (jag har skrivit mer om detta här)

Sedan följde en presentation av Skolinspektionens pinfärska rapport ”Undervisning om källkritiskt förhållningssätt i svenska och samhällskunskap Årskurs 7-9”, framförd av rapportförfattaren Roger Thuring. Rapporten redovisar resultatet av Skolinspektionens ”kvalitetsgranskning med inriktning mot skolors undervisning om källkritiskt förhållningssätt i grundskolan” som utfördes på 30 slumpvis utvalda skolor.

Litet förenklat kan resultaten sägas vara följande: den klassiska källkritiken i ämnet svenska är i stort sett bra, däremot sällan anpassad till digitala medier som de idag används. Även här framhålls att det ofta saknas undervisning om hur sökmotorer fungerar eller webbsidor är uppbyggda, trots att elever ofta gör informationssökning på nätet. Kunskap om digitala källor behöver alltså utvecklas. Rapporten lyfter också fram att man för att kunna värdera källor måste beakta att ämneskunskaper i sig är nödvändiga. Detta är ämne för en pågående diskussion, delar av det vi kallar digital kompetens och källkritik (och kritiskt tänkande) kan nog sägas vara ämnesövergripande, men andra element är otvetydigt ämnes/domänspecifika.

För samhällskunskapsämnet noteras bl.a. att undervisningen i regel behöver utvecklas kring digitala medier och internet överlag. En tredjedel av skolorna saknade undervisning om webbsidors uppbyggnad, och allmänt uppfattades undervisningen om risker och möjligheter med digitala medier som fattig på exempel och ofta snäv, ”tunn”.

Även i denna rapport poängteras att undervisningen sällan utgår från elevernas digitala vardag. Thuring tog exemplet att den mest framträdande identiteten hos pojkar som digitala användare är som ”gamers”, men ingen undervisning alls utgår från spel. Samma fråga lyftes f.ö. av Carl Heath på ett annat seminarium på Internetdagarna, han underströk att mycket av människors representation av världen, t.ex. av historia, idag kommer från spel (han exemplifierade med ett mycket populärt spel som utspelar sig i den grekiska antiken). De skolor som Skolinspektionen ansåg som mest framgångsrika hade som en av framgångsfaktorerna just att man utgick från elevernas digitala vardag (bl.a. undersökte vilka plattformar eleverna använde sig av, och anpassade undervisningen därefter). Allmänt lyfter rapporten fram fem framgångsfaktorer: Tillräcklig kompetens – Elevernas digitala vardag – Implementerad IT-plan – Bredd på undervisningsmaterial (böcker, digitala medel osv) – Integrerat skolbibliotek.

Många lärare efterfrågar möjligheter till kompetensutveckling, eller till samverkan för att utveckla undervisningen, men tyvärr följer rektorer i många fall inte upp dessa önskemål.

Thomas Nygren höll den avslutande presentation, där han bl.a. diskuterade frågan om kritiskt tänkande som en generell kompetens. I en studie har han visat att goda ämneskunskaper ofta är avgörande för att elever ska kunna granska, värdera, sammanföra, tolka osv enligt kursplanernas mål. Att vara bra på kritiskt tänkande i t.ex. historia betyder inte alls att man har samma förmåga i fysik. Detta blir tydligt också när man ser på hur experter från olika discipliner läser och söker i texter, olika ämnen betonar helt enkelt olika typer av literacitet. Utifrån tanken om ämnesspecifika ansatser har Nygren tillsammans med Fredrik Brounéus i texten ”Källkritik i digitala medier – en didaktisk utmaning” (som jag tagit upp här) föreslagit att olika skolämnen kan ta upp relevanta ämnesknutna exempel på pseudovetenskapliga eller konspirationsteoretiska påståenden.
Vidare redogjorde Nygren för arbetet med projektet Nyhetsvärderaren, har han låtit högstadie- och gymnasieelever arbeta som faktagranskare av nyheter de fann i sina flöden på sociala medier. Elevernas förmåga att granska och bedöma trovärdighet framstod i projektet som överlag ganska god, och ofta hade de rimliga bedömningar kring källtillit, alltså vilka nyhetskällor de uppfattade som trovärdiga. Detta ledde över i en viktig frågeställning om ungas tillgång till nyhetskällor, en stor del av dagens kvalitetsjournalistik ligger bakom betalväggar som ofta utestänger ungdomarna. Ett problem som måste diskuteras närmare.

Några punkter jag tycker är avgörande i dessa rapporter och presentationer:
*Källkritik/kritiskt förhållningssätt i anslutning till digital kompetens och med fokus på det digitala samhället är en ganska ny inriktning där det fortfarande finns stora utvecklingsbehov, även vad gäller kompetenshöjning hos lärarkåren.
*Ämnets frågeställningar är egentligen vidare än vad det ofta framställts som, ett kritiskt förhållningssätt innebär i en digital kontext inte bara klassisk källkritik med fokus på en källa utan det handlar om att ha vissa insikter om tekniska, organisatoriska, sociala och samhälleliga aspekter på det digitala samhället, sociala medier och människor inklusive sig själv som aktör i detta samhälle.
*Skolans arbete med digital kompetens och kritiskt tänkande bör utgå mer från elevernas egen värld och användning av t.ex. sociala medier och andra plattformar, bilder/filmer, varför inte även spel? Ett aktivt förhållningssätt bör befordras, användning, inte bara betraktande analys.
*Till det kritiska förhållningssättet bör man koppla mer positiva ansatser, att stödja källtillit, ge verktyg för att hitta rimlig och pålitlig information. Vissa aspekter på vetenskaplig kunnighet, science literacy, är också användbara i anslutning till detta.
*Digital kompetens och i synnerhet kritiskt tänkande är förmågor som bör tränas i flertalet skolämnen och inte i några få, gärna med ämnesspecifika frågeställningar och angreppssätt. Dithän pekar redan kursplanerna. Vad gäller frågan om ämnesövergripande/specifika ansatser kan man ställa sig frågan om inte avgörande delar av det vi kallar digital kompetens på sikt även kommer att bli ett eget ämne/domän? Den digitala världen blir en allt större del av vår livsvärld och omfattar många komplexa inslag, vissa växer samman med andra discipliner, men andra kanske behöver samlas på en ”plats”, i ett ämne.

En fråga som nog kommer att behöva diskuteras mer framöver är om inte skolan även i undervisningen bör ta upp mer övergripande frågeställningar kring misinformation, nya problematiska medielogiker, ”information disorder” och liknande. Detta är frågor som diskuteras intensivt på olika håll i samhället, och alla aspekter på dessa problem kan inte hänvisas till att ligga på den enskilde medborgarens eller elevens, eller på skolans, ansvar att hantera. Att diskutera dessa som aktuella samhällsproblem torde vara ett sätt för eleverna och även lärarna att få en mer analytisk överblick över problemens karaktär, och ingångar till en mer reflekterande hållning gentemot den digitala världens möjligheter och risker. För den som vill bredda perspektivet på utmaningarna rekommenderar jag LSE-professorn Sonia Livingstones färska artikel på temat media literacy, mediekunnighet, och de ganska omfattande utmaningar vi kan se framför oss både i skolan och i samhället i stort. Samtidigt påpekar hon att utbildning är en avgörande komponent, och den kommer att kräva stora satsningar.

Mathias Cederholm